Novell
Tro, hopp och Kärlek
Hans röst hördes skarp och spänd från andra sidan telefonluren.
- Jag kommer att döda mig själv och det är DITT fel att jag inte vill leva längre!
- Klick, det tysta ekande ljudet från tomrummet som uppstod i mobiltelefonen var skrämmande, skulle han verkligen ta sitt liv denna gången? Mina vänner och bekanta försökte övertyga mig om att det var bara ett sätt för honom att kontrollera mig ännu en gång.
Snabbt slog jag numret till hans mobiltelefon, det enda sättet som vi kunde kommunicera sedan han abrupt lämnat hemmet. Han bodde hos vänner och lånade en lägenhet, sa han. Jag hade inte fått se lägenheten eftersom den var smutsig menade han. I början av skilsmässan visste jag varken in eller ut av oro, barnen fick mig att fokusera på verkligheten. Var det verkligen sant som han sa att jag var ansvarig för att han skulle ta sitt liv. Han hade beskrivit utförligt hur det hela skulle gå till. Han skulle köra sin bil ut på isen och sedan fortsätta tills det inte fanns någon is att köra på.
–DET KOMMER ATT TA MÅNADER ATT HITTA MIG, sa han med hård röst. Även om psykologen uttryckligen hade sagt åt mig att detta bara var ett sätt att kontrollera mig var det svårt att bara låta det rinna av mig som en gås.
Hösten 2205 hade min man Jens inlett med att avyttra papper och prylar från deras gemensamma hem. När jag konfronterade honom om anledningen menade han bara att han behövde rensa upp och skapa utrymme. Jens lade mycket tid på sitt arbete och när han till min förvåning misslyckades i de mål och ansträngningar som försökt nå på arbetet, menade han att det egentligen varit min otillräcklighet som var orsaken eftersom jag inte stöttade honom tillräckligt i hans arbete.
Jens hade en hög chefsposition inom det närliggande Universitetet. Det hade medfört att hemmet och barnen hade hamnat på mitt bord, vilket var en ynnest i mångt och mycket. Det halvtids arbete som jag utförde innebar inte mycket pengar vare sig i pension eller direkt i handen. Hösten hade inneburit ett ekonomiskt lyft. Jag hade blivit erbjuden en heltidstjänst det passade utmärkt nu när pojkarna börjat skolan och kunde klara sig själva lite mer.
- Du har någon på jobbet, anklagelserna haglade tätt från Jens. Hur skulle jag orka det. Heltidsarbete med hem och barn att sörja för. Ironin i det hela var att han själv hade inlett ett förhållande med hör och häpna sin sekreterare, inte underligt att han trodde att jag inlett en affär på arbetet. Mot slutet av våren ringde några kollegor från hans arbete för att berätta om förhållandet eftersom det var ganska uppenbart. De reste iväg på uppdrag tillsammans och gick på bröllop i sällskap. Detaljerna var ganska magstarka och svåra att smälta.
I början av våren tilltog Jens dåliga humör. Han svartsjuka hade exploderat med jämna mellanrum, första gången i Amerika på semester när jag väntade vårt första barn. Vaktmästaren i huset tillkallade polis och de fick sitta i förhör innan händelsen lades ner. Nu verkade det som om svartsjukan tilltagit och även inkluderade deras barn. Våldet och kontrollen hårdnade med tiden och verkade omöjligt att ta sig ut ifrån.
Jag tog mod till mig och bad att få inleda en skilsmässa. Lämnade handlingarna till honom för att skrivas på. Till en början vägrade han blankt, men efter lite övertalning skrev han på handlingarna och 13års äktenskap var över. I samband med skilsmässan skrev han ett avtal om hur förmögenheten skulle delas. Han skulle lämna huset och betala lånen medan han fick behålla pengarna i Holland, Danmark, Amerika och Schweiz och bohaget i Amerika.
Med facit i hand skulle handlingarna ha upprättats av en Advokat. Även om det fanns vittnen som intygade äktheten i dokumentet gällde inte dokumentet eftersom det inte fanns det rätta juridiska uttrycken. Slutet på den ekonomiska biten är ännu inte avklarat, fyra år senare. En känsla av hopplöshet kan stundvis komma, att bli sviken både i äktenskapet och ekonomiskt är ett hårt slag. Det är som att leva i en Hitchcock film.
Historien ska inte få påverka synen på kärleken tron på det vackra. Det finns fortfarande även om vingarna är skadskjutna, hoppet finns alltid där. Livet har en mening och det viktigaste är att barnen bor med mig och jag har hittat en ny man som delar mycket av mina intressen och tillför underbara ögonblick där jag kan känna sig trygg och avslappnad med många vänner och familjen nära knuten till oss.
